Längtan

Hoppla hej!

Jag kom nyss hem från träningen med småbarnen. Helt underbart roligt är det. Idag fick jag ta en grupp helt själv, och vi hade hur roligt som helst. Åkte Följa John, körde mellan levande portar, hoppade och gjorde massa hockeystopp. Dom var jätteduktiga :) Sen var det så himla roligt efteråt, för då kom det fram en mamma till ett av "mina barn", och sa till Mats, som är huvudtränare; "Gud vad duktig hon är, tjejen som var med mitt barn" Och då sa Mats nåt i stil med; "Ja Hannah, hon är guld värd"    Sånt värmer verkligen. Sedan kom dessutom den här mamman fram till mej och sa att jag var så duktig med barnen, att jag var så mjuk och bra mot dom, och att dom fick göra så roliga grejjer :) Jag blir som ett litet barn på julafton när jag får höra sånt, det är verkligen jättekul :D

Men sedan när jag var på väg hem stannade jag till och kollade upp mot backen, och mot gruppen jag egentligen går med, alltså dom i min ålder. (dock är det bara anna kvar i min ålder, men celina och dom) och jag kände en sån obeskrivlig längtan, till att bara dra på mej ett par benskydd och åka upp i backen och kasta mej ut i banan. Att riktigt får känna mjölksyran i benen när man pressar ner stålkanterna, och sedan känna smällarna efter portarna när man tagit dom perfekt med benskydden. Jag saknar det. Jag saknar till och med när man tar käpparna helt fel och dom smäller upp på baksidan låren och det svider till, eller när man gör en riktig vurpa, så skidorna flyger åt alla håll. På något vis saknar jag allt det där så sjukt mycket. Jag trivs verkligen jättebra som tränare, men ändå, det är långt ifrån samma sak. Jag har åkt slalom sen jag kunde gå, och tävlat sedan jag var fem. Det har liksom alltid varit en enormt stor del i mitt liv, som helt plötsligt inte finns kvar. Inte på samma sätt iallafall.
Jag vet att hade jag fortsatt att tävla själv i år, hade det bara blivit något halvdant och oseriöst, eftersom det helt enkelt inte finns tid till att satsa fullt ut. Så egentligen vet jag att jag gjort rätt val. Men det känns ändå. Ni vet som ett tomt hål i bröstet, där det saknas något. Jag älskar nuet, men på många vis längtar jag tillbaka till det som var.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0