28 april

Hello, och förlåt för den dåliga uppdateringen. Men det har hänt massa grejjer som gjort att jag varken haft tid eller ork till att skriva.

Måndagen blev katastofal. Vi hade precis packat upp oss i backen i solen, åt en mysig lunch, då pappas telefon ringde. Vi märkte dirket att det var något som var väldigt fel då pappa svarade. Då var det alltså en av våra grannar som ringde, med panik i rösten, och säger att det brinner hemma hos oss. Han var inte hemma, så han kunde inte se vilka av husen på gården som brann, men det var tydligen full fart. Så vi ringer till Ove, han som bor på samma gård som oss, och säger att han måste åka hem och kolla vad fan det är som händer. När han kommer dit ringer han och berättar att hans eget hus står i lågor, att logen och vedbon nästan är nerbrunna, och att det just tagit eld i härbret. Han säger också att allt är utom kontroll, och att det brinner ända ner till järnvägen, vilket är en bra bit nedanför gården. Vårat hus har inte tagit eld.

Vi fick ju lite panik hela familjen, visste inte riktigt vad i skulle göra, vi hade ju liksom tre timmars bilresa hem.
Då ringer vår andra granne igen och frågar om han ska rädda något från vårat hus, och då börjar vi fatta att det här är riktigt allvarligt. Tankarna snurrade tillsammans med ångesten och paniken i huvudet, vad ska man rädda liksom? Fotoalbum, släktklenoder, datorn? Det slutar med att vi sätter oss i bilen och början resan hemåt, i en hastighet som var allt annat än laglig.
Telefonen ringer konstant, från folk som hört och sett, och man föreställer sig det värsta liksom. Vi hör på radion, och ser bilder som redan hamnat ute på nätet. Det enda lugnet man känner är att vårat eget hus fortfarande inte tagit eld, och att dom gör allt dom kan för att skydda det.

När vi kommer fram, nästan tre timmar senare, står där sex brandbilar och 22 brandmän. Oves hus är nästan helt nerbrunnet, logen, vedbon och härbret är helt borta. Allt som är kvar är plåtbitar och bränt gräs. Till och med den stora granen som vi alltid lekte vid som små, är helt kal. Vad man än hade väntat sig var det inte det här.
Det såg inte ut som våran gård. Trots att det var fruktansvärt att se hur det såg ut, och känna sorgen med Ove som förlorat sitt hem, och med mormor och morfar som förlorat sin släktgård, så stod iaf vårt eget hus upp. Lite sotigt och rökskadat, men det stod där. Och hade det inte gjort det vet jag inte vad jag hade gjort.

Visst, allt i ett hem är matriellt, det går att ersätta, men det är liksom ens liv som finns där inne. Foton, gamla kläder, porslin, möbler.  Det är liksom en trygghet, ett ställe fyllt med minnen. Man kände verkligen hur nära det var att vi skulle förlora allt, och alla brandmän sa att det var ett under att vårat hus stod kvar, med tanke på att både garaget och säbon också hade tagit eld.

Men det står kvar, och vi är åter igen i fjällen, eftersom vårat hus är rökskadat och vi har astma. Så vi försöker njuta av semestern så gott det går. Dock vet vi alla vad som väntar när vi kommer hem



Kommentarer
Postat av: Anonym

herregud, jag är så ledsen för er skull. hoppas att v hörs/ses inom en snar framtid /Lovisa

2010-05-01 @ 23:00:39
Postat av: Anonym

ja, men vi hade ju ändå ganska tur om man nu kan säga så :) ja det hoppas jag med :) kram Hannah

2010-05-05 @ 08:50:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0