8 februari

Hej.
Har legat sjuk sen måndags nu. Mått förjävligt har jag gjort. Över 40 graders feber och helt handikappad.
Men så förbannat skönt har de vart. Allt jag har gjort är att legat på en madrass i vardagsrummet, framför brasan, under mitt myyystäcke. Där har ja legat, för trött för att tänka och röra mej. Ni anar inte hur underbart de kan va. Folk som pysslar om en. Frågar hur de känns, srtyker en över pannan och ser bekymrad ut. Man är helt fri från krav, från ansvar och allt som måste göras. Man kan bara ligga där, timme ut och timme in. Utan att behöva göra eller bekymra sej om nånting. Och när man har över 40 graders feber, tänker man inte så mycke, man tänker inte klart. Men de behöver man ju inte heller, det är de som är så skönt. Att inte behöva oroa sej och tänka på allt som måste göras. Bara slappna av och låta sej bli ompysslad. Finnas till, utan att göra en stor grej av det. Bara va liksom.

Jag blir nästan lite ledsen, när jag tänker på att jag nästan är frisk nu. Just för att det varit så skönt att få bli ompysslad och ligga på den där madrassen och inte gjort nånting. Ingenting, förutom sovit, tittat på gamla filmer som man sett 100-tals gånger, och lyssnat på samtal runt omkring sej utan att delta. Det har varit så skönt, och jag tror jag behövde det. Men nu är ja nästan frisk. Ingen feber, bara lite hosta. Så nu är det bara att ta tag i verkligheten igen. Och det känns sorgligt. Vill egentligen bara krypa tillbaka under täcket igen.
Men så här är det. Man måste hitta dom där stunderna. Stunderna där man måste lära sej att slappna av. Bli fri ansvaret  och kraven. Jag ska lära mej det. Ta nån dag i veckan, där jag gör mej en brasa, bär ner madrassen och slår på nån gammal sagan-om-ringen-film. Kanske läser en bok, eller bara ligger där och lyssnar på smatalen omkring mej. Man måste inte vara sjuk, för att få vila och ta det lugnt. Hemligheten tror jag, ligger i att hitta stunderna. :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0